Ett år sedan Rasmus opererade korsbandet. Ett år går fort, även när man inte har så roligt.
Om jag ska summera året så har det egentligen gått bra, men oron har hela tiden legat och gnagt. Oron när Rasmus plötsligt haltar. Oron när han inte vill äta. Oron när han rusar fram i glädjeyra i skogen. Oron som gjort att hela livet känts som en berg-och-dalbana.
Rasmus i soffan
Halvårs-kollen i somras var en milstolpe, vi fick veta att stabilitet och rörlighet var perfekt. Vi andades ut och laddade om för nästa fas i rehabiliteringen, att bygga muskler i benet – och resten av kroppen.
Till en början gick det bra och Rasmus var överlycklig för att han äntligen fick springa fritt i skogen. Hela han blev starkare, utom just låret på det opererade benet.
I december kom den djupa snön. Och halkan. Och benet blev mycket sämre. En promenad i djupsnön gjorde honom halt. En promenad på plogade och isiga gator gjorde honom halt. Var vi än tog våra promenader, blev det en stor påfrestning på hans ben. I perioder har han varit trebent och vid flera tillfällen har vi tänkt ”I morgon bitti ringer vi veterinären”. Nästa morgon har benet varit bättre igen. Hela december och januari har varit en enda lång berg-och-dalbana.
Så var det dags för den sedan länge inplanerade ettårs-kollen. Domedagen.
Till vår lättnad visade det sig att knäet fortfarande är i perfekt form. Både stabilt och rörligt, precis som det ska! Däremot har han en C-höft på det benet som opererades. C-höft i kombination med svaga lårmuskler är ingen bra kombination, så nu blir det vattengympa en till två gånger i veckan en tid framöver.
Det fina i kråksången är att han inte har några tecken på pålagring, så om vi bara får upp muskulaturen och håller honom stark, är chanserna stora att han inte kommer att påverkas så mycket av höften.
Mårdfelt 